Lördagen den 8/2 vaknade jag vid kl 04.00 av att jag behövde gå på toaletten. Väl där kom det en hel del blod. Jag började direkt googla vad det betydde och fick upp att moderkakan kunde vara på väg att lossna. Där hamnade jag i någon form av chock eftersom jag trodde att bebisen inte klarat sig. Jag satte mig vid köksbordet, tog en kopp kaffe och sminkade mig. Till slut samlade jag mig och förstod att jag var tvungen att ringa förlossningen i Linköping, klockan var då 4.45. De bad oss att komma in för kontroll. Jag väckte Dennis och klockan 6 befann vi oss på förlossningen. På vägen in kände jag dock hur bebisen började sparka vilket var en otroligt skön känsla.

 

Nere i entrén mötte en Sandra oss som var otroligt rar. Vi fick ett rum och de kopplade på den där maskinen som jag inte kommer ihåg vad den heter. Det visade sig då att värkarna hade börjat och bebisens hjärta klappade på fint. 30 minuter senare skulle Sandra sluta sitt pass och in kom en utländsk tjej som jag inte minns namnet på. När värkarna började bli starkare och starkare bad jag om lustgas, det första jag sa till Dennis var "wow, en sån här ska vi lätt ha hemma".

Ju starkare värkarna blev desto mer försökte jag andas mig igenom dem, ibland med hjälp av lustgas och ibland utan. Vattnet vet jag inte när det hade gått men det var inte kvar när vi var på förlossningen (?). Sen fick jag sätta mig på en pilatesboll och lägga mig på sidan i sängen samtidigt som jag fortsatte att andas lugnt. På bara några timmar var jag öppen 10 cm och det var dags för krystvärkar, hej och hå. Jag fortsatte med lustgasen, antagligen aningen för mycket för jag minns inte särskilt mycket mer. Dessutom började jag se saker som egentligen inte hände, helt plötsligt var Dennis nämligen borta men när jag sälppte lustgasen såg jag att han faktiskt satt kvar precis jämter mig. Under tiden som jag krystade och trodde jag skulle gå av på mitten så började personalen prata om sugklocka på grund av att bebisens hjärtljud började sjunka ner till 60. De förberedde även Dennis på att en av personalen, Dennis och bebisen kanske måste springa ut till ett annat rum när han var ute och samtidigt lite panik och skrek att jag skulle dö och sa att jag inte ville ha nån sugklocka. "Du har inget val" fick jag till svar och det kan jag förstå såhär i vaket tillstånd. Här trodde Dennis att han skulle förlora oss båda, stackarn. Sugklockan sattes på och av, de hade nämligen glömt en elektrod på bebisens huvud, till slut var sugklockan på ordentligt och jävlar i helvete vad det gjorde ont. Jag kan innerligt säga att sugklockan var värst av allt. Samtidigt som jag krystade gick en av personalen upp på en stege och hävde sig på min mage, samtidigt som en annan drog i sugklockan. Lång tid tog det, tyckte jag i alla fall och nu släppte jag inte lustgasen för 5 öre.

Rätt vad det var låg bebisen på mitt bröst, jag själv var så fullkompligt borta av all lustgas att jag trodde att jag hade dött. Jag frågade om och om igen om jag hade dött eller om det faktiskt låg en bebis på mitt bröst så det tog ett litet tag innan jag började klarna till och förstå att allt var sant.

Sen var det dags att sy igen därnere, jag tror det blev en del stygn, bristningar grad 2 sa dem, det säger mig dock ingenting men jag fortsatte lite fint med lustgasen medan de sydde. Man var ju otroligt öm och känslig för beröring när de sydde. 5 st personal var därinne mot slutet av förlossningen, bland annat en läkare. Och egentligen är det aningen sorgligt men jag vet inte namnet på någon av dem, jag tycker heller inte att någon av dem var särskilt bra hur mycket de än påtalade att jag var duktig och jag har inte en aning om vem som förlöste mig.Bebisen vägde 3240 gram och var 50 cm lång, dock stämmer antagligen inte längden då han vägrade ligga stilla. Anledningen till att jag skrivit bebisen och inte Alexander är att det faktiskt dröjde 6 dagar innan vi äntligen bestämde oss för det namn som vi kallat honom när han var i magen.

 

Direkt efter förlossningen sa jag att det här gör jag aldrig mer. Dagen därpå hade jag dock redan ändrat mig. Såhär i efterhand tror jag att förlossningen var värst för Dennis. För mig gick det så snabbt, bebisen var ute på 4 timmar och 21 minuter och jag är otroligt stolt över att jag klarade mig på lustgas. Anledningen till att hjärtljuden sjönk på bebisen var ju dock att det gick så snabbt, men vi klarade det, Alexander, jag och Dennis. Dennis var ett otroligt bra stöd, även fast han kände sig hjälplös. Jag kramade hans hand och han hjälpte mig att andas genom värkarna och behöll lugnet finfint.

 

Special BB:

En stund efter förlossningen fick jag hoppa ner i en rullstol med bebisen i famnen. Sedan blev vi uppskjutsade till Special BB. Jag såg bara skylten och ingen förklarade för oss varför vi hamnade där. Jag trodde att det berodde på giftstruman men det visade sig att det berodde på sugklockan och bebisens hjärtljud, det fick vi dock inte reda på förrän efter 2 dagar. På Special BB blev det inte en enda lugn stund, personal (säkerligen 10 olika medan vi var där) sprang in en gång i timman, antingen för att presentera sig, tjata om amning, kolla bebisens andning, puls, syressättning och temp. Mest var dock tjatet om amning, hur jag skulle göra, hur jag skulle ligga, att jag skulle vara lite mer hårdhänt, och så vidare.

 

Redan första kvällen (lördagen) berättade Dennis för personalen att jag hade sjukhusskräck, det var dock ingen som brydde sig om det utan fokus låg mest på amning som sagt. Då jag började bli mer och mer deppig inne på BB så bad vi ganska snabbt om att få åka hem, det var dock inte till att tänka på. Först skulle de ta prover (PKU) under helgen, vilket de sedan sköt på fram till måndagen. Barnronden skulle också komma men dök aldrig upp?!

 

På söndagen fick vi inte heller åka hem trots att de skulle diskutera saken och här blev det bara värre och värre för mig, varje gång personalen kom in hade de något att klanka ner på och de behandlade oss som att bebisen var deras barn, inte vårt. Tjatet fortsatte och ingen av personalen upplevde vi som särskilt trevlig. Jag är i alla fall glad att Dennis fick stanna kvar och sova hos oss. Det kom även in personal och frågade när läkaren varit där och pratat med mig, vilket hon inte ens hade varit. Hon visade sig inte överhuvudtaget vilket är väldigt märkligt. Sedan kom tjejen (noll koll på namnet) in som jag tror förlöste mig, vi pratade lite om vad jag tyckte om förlossningen och så.

 

På måndagen bröt jag ihop fullständigt, jag ville inte ens prata med personalen när de kom in. Till slut sa Dennis till dem "idag åker vi hem oavsett vad ni säger, Josefin mår sämre och sämre och detta påverkar vår bebis också". Till svar fick han "Ja men nu har ni en till att tänka på, vi avråder er starkt från att åka hem". Givetvis blev jag ännu mer ledsen när de uttryckte att vi har en till att tänka på, det var ju just honom vi tänkte på. På grund av tjat om allt och amning så fick jag inte igång amningen ordentligt och hade svårt att njuta av att vara mamma. De hade en gräns på att en bebis får gå ner 10 % av sin vikt första dagarna, Alexander hade gått ner 9,5 % men ändå ville de hålla oss kvar. Vi sa att vi hade bestämt oss och 2 timmar senare var vi hemma. Väl hemma kom amningen igång direkt! Och allt började äntligen lägga sig och jag kunde börja njuta av nya livet som mamma.

 

Vad vi tycker om Special BB och deras bemötande behöver jag väl egentligen inte säga, men det var faktiskt under all kritik. Med barn nummer 2 kommer jag att be om att få föda på ett annat sjukhus, t.ex. Jönköping. Detta var nämligen en väldigt dålig upplevelse för oss och det är tyvärr det vi kommer att komma ihåg. Jag ska ta upp detta med vår barnmorska på MVC på efterkontrollen. Nu i efterhand har jag hört från flera som legat på Special BB att de känt sig illa bemötta. Och det var så mycket mer saker som vi blev besvikna på men jag orkar inte ta upp allt, det är bättre att jag glömmer bort det :D