Äntligen har jag lite tid att sätta mig ner en längre stund vid datorn och faktiskt ha lusten till att skriva lite mer. 

 

Torsdagen den 27/10 var vi, som jag tidigare skrivit, inne för bedömning av igångsättning. Efter en koll av läkaren bestämdes en igångsättning måndagen därpå, men jag såg ju på läkarens ansiktsuttryck att det inte alls skulle dröjja till måndagen, och mycket riktigt... 

 

Jag vaknade kl 4.30 på fredagsmorgonen (28/10) och slemproppen med blod gick då. Exakt samma tid som när det satte igång med Alexander och även på samma sätt, ganska komiskt. 

Även denna gång gick jag först och sminkade mig innan det kanske var läge att ringa förlossningen. Jag hade inga värkar och kände absolut ingenting. Men eftersom det var precis samma när Alexander skulle födas så ville förlossningspersonalen att jag skulle komma in. Jag väckte Dennis, ringde mamma och väckte sedan Alexander och sa att vi skulle åka till mormor. Lustigt nog så var ungen jätteglad och det var inga konstigheter att lämna honom där. 

 

Ca kl 6 var vi inne på förlossningen, vi fick ett rum direkt och en barnmorska som snart skulle gå av sitt pass tog varmt emot oss. Eftersom jag inte kände någonting ännu så sa hon att det är bättre att nästa barnmorska får undersöka mig. Kl 7 kom barnmorskan Malin in, det är hon som hänger med oss hela dagen sen. 

 

Malin undersöker mig och jag är öppen 4 cm, inga värkar men hon bestämmer sig ändå för att inte låta oss åka hem eftersom hon är rädd att jag ska gå hemma och oroa mig. Hon säger "idag ser vi till att bebisen kommer ut". Det var otroligt skönt att höra det, jag kände mig mer redo än någonsin och all rädsla jag känt under graviditeten var som putsväck. 

Vid kl 9 går vi och äter frukost och Malin säger att kl 10 kommer narkosläkaren och sätter EDA.

Kl 10.20 kommer narkosläkaren in, jag minns tyvärr inte hans namn, men han var otroligt duktig och berättade hela tiden vad han gjorde. Han sa att det är första gången han kommer in till någon på förlossningen som ler och skrattar. Insättningen av EDA:n kändes inte och Malin klappade mig på benen hela tiden. 

Efter ett tag börjar den värka, jag blir också lite illamående och får ligga på sidan ett tag, men det berodde ej på EDa:n utan pulsådern som kommer lite i kläm när magen är stor och allt är upptryckt. 

 

Malin tar hål på hinnorna och vatten sipprar ur.  

Efter någon timma sätter små värkar igång, jag känner dock inget alls utan ser bara på skärmen. Malin kommer in och kollar och frågar om jag känner något. Ett par timmar går och värkarna tilltar minimalt. Malin frågar om det är okej att hon ger mig värkstimulerande dropp och det är det såklart, nu vill vi ju ha ut bebis. Värkarna tilltar mer och mer med droppet och runt kl 13.30 börjar jag att använda lustgas. EDA:n är dock satt så otroligt bra att jag inte känner det minsta mer än att det spänner så därför kändes lustgasen bra att använda. Och som jag älskar denna lustgas, precis lika mycket som förra gången ;)

 

 

 

Dennis följer noggrant värkarna på skärmen och frågar titt som tätt om det gör ont. Vi sitter och pratar mellan värkarna och skrattar, tänk att ha värkar men inte ont. Vilken känsla :)

Malins arbetspass är snart slut men hon kommer in och berättar att hon stannar kvar då hon gärna vill träffa bebisen. Medans värkarna blir starkare och starkare pratar vi solsemestrar med Malin, hon ska nämligen resa till Kanarieöarna på natten.

Rätt vad det är hörs ett splash och jag viker mig dubbel av skratt.

"Vad var det där?" frågar jag.

"Det var resten av vattnet," säger Malin och skrattar.

Det var som på film, ett redigt splash och vatten överallt.

Lustgasen i samband med detta var hysteriskt roligt. Dennis skrattar också.

 

Malin förbereder bäckenbottenbedövning som vi kommit överens om. Hon tar bort elektronen på bebis huvud.

"Jag skulle inte lita på mig om jag vore du, krystvärken har redan passerat och jag ville inte släppa lustgasen" svarar jag henne. Haha oh så roligt med lustgas. 

Efter 4 krystvärkar ser jag en konstig min hos Dennis och Malin börjar grejja runt slidöppningen. 

"Du har bara en krystvärk kvar, sen kommer bebisen," svarar Malin mig.

"Dennis, du ser huvudet va?" frågar jag.

"Ja", svarar Dennis lite spänt.

 

Halva huvudet är ute och efter nästa krystvärk kommer han ut, vår fina Ludvig. Klockan 14.37 med en vikt på 3160 gram och en längd på 47 cm. Han kommer upp till mitt bröst och börjar att tutta direkt. 

Malins arbetspass är slut sedan 40 minuter men hon stannar fortfarande kvar för att titta på underverket. 

Vilken underbar upplevelse vi hade, utan rädsla, med en stor dos kontroll, världens underbaraste barnmorska och ingen smärta alls. Kan det bli bättre?

 

 

5 krystvärkar, en liten bristning som kräver ett stygn. Malin berättar för mig att den som sydde mig efter Alexanders förlossning inte har gjort det bra och att jag kan kräva att få det omgjort, jag säger att jag själv har känt att det inte är bra. Hon vill dock inte göra om det nu eftersom det är helt där. 

Efter en stund är jag uppe på benen, går och kissar och är pigg som aldrig förr. Jag har inte ont någonstans och EDA:n börjar släppa. Malin ger mig en kram och vi säger tusen tack och önskar henne en trevlig resa. 

En annan barnmorska kommer in med rullstol för att köra oss till BB. Jag tackar nej och går istället, jag hade ju som sagt inte ont nånstans. 

 

Underbara underbara dag!